Att blunda är många gånger mycket enklare än att titta. Att titta innebär att se. Att se innebär att ta in. Att ta in och förstå är smärtsamt.

När man blundar kan man fortsätta drömma och tryggt vara kvar i sin egen värld där allt är frid och fröjd. När man ser tvingas man konfronteras med andras smärta och sorg.

Man behöver inte vara aktiv för att kränka någon. När man tittar bort och låtsas som om man inte ser mobbningen är man högst delaktig i det som pågår.
Man ger helt enkelt sitt tysta medgivande. Att vara passiv är också en handling och ett aktivt val. Människor blundar för att mobbningssituationer är obekväma, känsliga och farliga. Som åskådare av mobbningen påverkas man i allra högsta grad och det är inte ovanligt att man blir deprimerad. Att se och förstå mobbningen skapar känslor av rädsla, ilska och hopplöshet. Genom att försöka stoppa den sätter man sin egen trygghet på spel. Många är rädda för att vara nästa mobbningsoffer på tur. Man vill helt enkelt inte riskera sin plats i den trygga flocken. Att ingripa krävs mod.

Det är då kollegor blundar och låter mobbningen fortgå som offret tappar fotfästet. De slutar tro på att det finns något gott och försvinner ner i ett mörkt hål av bottenlös sorg. Det är de bortvända blickarna som gör ensamheten outhärdlig.

Genom att gå emot sin egen rädsla och agera kan man på riktigt rädda människoliv!

Astrid Lindgren var en fantastisk författare som gett och fortfarande ger mig mycket glädje. I Bröderna Lejonhjärta berättar Jonatan för Skorpan att det finns saker man måste göra, även om det är farligt. För annars är man ingen människa utan bara en liten lort.

Blunda inte för mobbningen! Räck istället ut din hand och erbjud en kram. Den behövs.

Vad behöver du se?