Ny mission - afghanistan

Det gick ett bra tag och jag kände ett sug att åka ut igen. Jag ville ha revansch och bevisa för mig själv och för försvarsmakten att jag var bättre än vad min grupp i Kosovo fick mig att framstå som. 
Jag sökte fler missioner.

I augusti 2006 föreläste jag för de som skulle åka till Afghanistan på FS12. Efter min föreläsning kom det många fram till mig för att skaka min hand men också för att ge mig kramar. De var tacksamma för att jag vågade berätta min historia. Det kom också två män som berättade att de hade en vakans i sin grupp och undrade om jag ville följa med dem till Afghanistan (!) De skulle åka på teambuilding och gav mig 10 minuters betänketid. 10 minuter! Tankarna snurrade i huvudet: ”Tänk om jag blir utsatt för sexuella trakasserier igen?” ”Tänk om jag dör i Afghanistan, det är ändå ett av världens farligaste länder!?”         ”Är jag redo att åka på en ny mission?”
Eftersom jag då var singel och lätt kunde ta ledigt från mitt jobb tackade jag ja – med hjärtat i halsgropen. Mitt eftermiddagsflyg till Göteborg fick bokas om till kvällen och jag mötte nervöst min nya grupp.

Jag var yngst i gruppen och enda kvinnan och vi skulle bo, leva och arbeta på en amerikansk camp 30 minuter från den svenska campen i Mazar e Sharif i norra Afghanistan.
Innan vi åkte ner till Afghanistan hade vi fullt upp ett par veckor under den obligatoriska missionsutbildningen. Bland annat var vi på en två veckors utbildning i Tyskland, vi sköt in våra vapen (Glock och AK5), vi fick reda på det aktuella läget i Afghanistan. Vi kontrollerade våra skyddsmasker och övade oss inför en eventuell eldstrid. Det var spännande veckor och det blev kusligt verkligt så vi fick reda på att våra svenska vänner precis blivit beskjutna av milismän i området där vi skulle verka.

För att göra en lång historia kort så hade jag en bra tid i Afghanistan. Jag hade bra kollegor men fruktansvärt tråkiga arbetsuppgifter. Det viktigaste var dock att jag denna gång slapp bli sexuellt trakasserad av de omkring mig. Jag tittar ofta på foton från denna tid och minnen från människor jag mötte kommer jag att bära med mig för evigt.

Jag har både innan och efter Afghanistan arbetat som hamnarbetare i Göteborgs hamn. Detta är en starkt mansdominerad bransch och mycket fysiskt tungt men jag hade inget problem med sexuella trakasserier där heller. Jag hade helt enkelt otur i Kosovo.

Oavsett om det handlar om sexuella trakasserier, trakasserier pga. kön eller kränkande särbehandling så är det fruktansvärt för den drabbade. Även om man är stark i sig självs bryts man lätt ner av denna behandling. Många kommer tillbaka till den hälsa och välbefinnande de hade innan mobbningen startade medan andra inte orkar mer och väljer att ta sitt liv. Mellan 100 och 300 självmord varje år är kopplade till mobbning på arbetet. Om de dödsfallen hade räknats in i statistiken över dödsorsaker på arbetsplatsen skulle mobbning vara det absolut farligaste man kan utsättas för under sitt arbetspass.

I Frankrike betraktas mobbning som ett brott mot individen och inte som i Sverige bara som ett arbetsmiljöproblem. På straffskalan finns allt från böter till fängelsestraff.
I Sverige går mobbarna nästan alltid fria och återigen visar Sverige en oerhörd lamhet till människor som begår brott.

Hur tycker du att samhället ska bemöta och straffa denna typ av brott?

Fortsättning följer…