För någon timme sedan hände det. Jag fick mitt livs första DP skickad till mig på Instagram. Ja alltså en DICKPIC. En bild på en kuk. En erigerad sådan.

En man som helt enkelt legat i soffan blivit lite kåt och halat fram den. Passat på att ta ett foto över sin stolthet och funderat på vem han ska visa upp den för. Kanske skickade han runt fotot lite random eller så var jag noga utvald? Jag funderar på hur han vill att jag ska reagera? Vill han att jag ska bli arg, rädd eller kåt? Jag blev inget av det. Bara trött och full i skratt. Vilken jävla tönt!

Stackars sate att vara så sexuellt otillfredställd att han känner ett behov av att visa upp den. Stackars sate som inte får någon respons tillbaka mer än att jag skrattar åt honom, jag tycker synd om honom.
 
Dickpics. Jag förstår inte fenomenet. Jag förstår inte hur man som man är funtad när man tar sig en sådan frihet att skicka ett foto på sitt könsorgan - till en kvinna han inte känner. Ett foto jag varken bett om eller vill ha.
 
Det är ändå intressant att det kommer först nu. Jag är ändå nyss fyllda 39 år. Jag har dessutom under många år gått emot en stark ström (av män) som högljutt protesterat mot att jag ska ges tillåtelse att föreläsa om de sexuella trakasserierna jag blev utsatt för 2003. Jag har stått rakryggad hela tiden och inte vikit en tum. Jag tror på och kämpar för män och kvinnors lika värde.

Jag spottar på patetiska karlar med sin snedvridna syn på sexualitet och jag tycker synd om alla flickor, tjejer och kvinnor där ute som måste stå ut med skiten!
 
Ta hand om er!


Ps. Jag hade blurrat fotot på kuken men detta blev inte accepterat av FB. Får bli ett annat budskap... =)
 

Aldrig tidigare har jag ätit ostbågar så ofta som nu. Aldrig tidigare har jag bakat mina (fantastiska) kanelbullar så ofta som nu. Frekvensen, mängden och tätheten tyder på något. Jag tror det är tristess. Det kan också bero på oro, likgiltighet, ilska och sorg. En riktigt härlig kombo alltså. Corona och karantän alltså – vilken skit!

När den största oron lade sig bestämde jag mig för att se mitt välmående som mitt jobb vilket resulterade i att jag köpte ett kort på den nya simhallen och började på yoga.

Jag tänker att det finns värre laster att ha än socker och ostbågar, jag är glad över att det inte är heroin!

Jag syr korsstygn och på min nästa tavla ska det stå: Ju mer jag väger desto svårare blir jag att kidnappa! Det kanske inte är ett helt optimalt budskap men det är i alla fall sant.

Jag hörde på radion att småätande har ökat, att fler än mig går och öppnat kylskåpet alldeles för ofta. Det är nog många med mig som gått upp lite under dessa märkliga månader. Jag blir besviken varje gång jag tittar in och inser att det inte helt mirakulöst hoppat in något gott där (!)

Mina bästa vänner är båda två lyckligt gifta och de berättar att deras män gillar när de gått upp lite. De blir mjukare då, mysigare att krama.

Jag lutar mig nu tillbaka, tar mig en tugga till och nynnar nöjt för mig själv: ”Ju mer jag väger desto svårare blir jag att kidnappa!”

 

Det är ju inte klokt, idag den 1 juni är det 20 år sedan jag tog studenten! Hur är det möjligt? Jag är ju typ 20. Jag hittade inget foto från studentdagen men däremot från balen som var några dagar tidigare.

Jag var nog ensam i klassen om att inte jubla av glädje av att skolan var slut. När de andra såg hopp och lek såg jag ansvar och uppoffringar. Jag arbetade redan då två till tre nätter i veckan som crupier på olika nattklubbar i Göteborgs city och jag grät i skolan av trötthet. Jag hade arbetat sedan jag var 16 år och hade mindre fritid än mina klasskompisar.

Några dagar efter studenten började jag ett nytt jobb som personlig assistent åt en funktionsnedsatt kvinna. Hon var lika gammal som min mamma men hon kändes som en kompis och vi hade en riktigt rolig sommar tillsammans. När hon några år senare behövde operera sin andra hand vägrade hon genomföra operationen om inte jag kunde vara hennes assistent igen. Vi har kontakt än i dag och hörs med jämna mellanrum. Åren som personlig assistent, inom hemtjänsten och på olika gruppbostäder var värdefulla för mig. Lönen var kass men jag lärde mig så mycket. Mellan besöken hos de olika brukarna fortsatte jag drömma om att göra lumpen och sedan bli polis.

Under de 20 år som gått har jag gjort massor. Bland annat har jag gjort värnplikten, en mission i Kosovo och en i Afghanistan. Jag har arbetat som hamnarbetare och personlig tränare. Jag har pluggat flera utbildningar och startat företag. Jag har gift mig, skaffat två barn och skilt mig. Jag har skrattat och gråtit, drömt och längtat.
Jag har befunnit mig i en sandstorm i Afghanistan med ett skavande hölster på höften, Jag har masserat svullna fötter på döende människor, jag har kört ångvält i hamnen, jag har vrålat peppande ord till mina klienter på gymmet, jag har övat strid medan svetten rinner längs ryggen, jag har bytt blöjor på sängliggande människor och jag har slitit mitt hår över svåra tentor.

Jag har under dessa 20 år upplevt mycket sorg och mycket glädje. Jag har skrattat och gråtit, skrikit och fnissat. Jag har pressat och utmanat mig. Jag är så oerhört tacksam för allt jag fått med mig, som format mig som människa.

Vågen visar på jobbigt många kilo plus och huden är inte längre lika slät. Det är lätt att slå på sig själv för att man inte längre ser ut som förut men viktuppgång och ringar under ögonen kom snabbt efter barnen och alla vaknätter. Ärret på magen är inte vackert men det var där mina älskade barn kom ut så hur kan man inte tycka om det? Linjerna i mitt ansikte betyder att jag fått leva och det är en ynnest. Jag har lapat sol och jag är tacksam för alla år jag fått, jag hoppas på många fler.

Så många fantastiska vänner jag mött under dessa år! Män och kvinnor som berikat mitt sätt att se på världen och livet. Som varit lärare för mig som jag förhoppningsvis är för någon annan.

Vi är inte här på jorden för att bara glida igenom åren, vi är här för att lära. Även sorg och smärta är en lärdom – om hur bra allt annars är. Man uppskattar inte den smärtfria kroppen men förbannar den kropp som värker. Värk är oftast ett tecken på att själen inte mår bra. Tar man inte tag i det som skaver i själen går det förr eller senare ut i den fysiska kroppen.

Vi är mitt inne i Corona med allt vad det innebär. Idag fick jag bekräftat att jag får utbilda i presentationsteknik under sex dagar till hösten. Det blir bra, allt kommer ordna sig!

Jag har allt, nu väntar jag bara på att bli så där löjligt kär.
 

För någon timme sedan hände det. Jag fick mitt livs första DP skickad till mig på Instagram. Ja alltså en DICKPIC. En bild på en kuk. En erigerad sådan.

En man som helt enkelt legat i soffan blivit lite kåt och halat fram den. Passat på att ta ett foto över sin stolthet och funderat på vem han ska visa upp den för. Kanske skickade han runt fotot lite random eller så var jag noga utvald? Jag funderar på hur han vill att jag ska reagera? Vill han att jag ska bli arg, rädd eller kåt? Jag blev inget av det. Bara trött och full i skratt. Vilken jävla tönt!

Stackars sate att vara så sexuellt otillfredställd att han känner ett behov av att visa upp den. Stackars sate som inte får någon respons tillbaka mer än att jag skrattar åt honom, jag tycker synd om honom.
 
Dickpics. Jag förstår inte fenomenet. Jag förstår inte hur man som man är funtad när man tar sig en sådan frihet att skicka ett foto på sitt könsorgan - till en kvinna han inte känner. Ett foto jag varken bett om eller vill ha.
 
Det är ändå intressant att det kommer först nu. Jag är ändå nyss fyllda 39 år. Jag har dessutom under många år gått emot en stark ström (av män) som högljutt protesterat mot att jag ska ges tillåtelse att föreläsa om de sexuella trakasserierna jag blev utsatt för 2003. Jag har stått rakryggad hela tiden och inte vikit en tum. Jag tror på och kämpar för män och kvinnors lika värde.

Jag spottar på patetiska karlar med sin snedvridna syn på sexualitet och jag tycker synd om alla flickor, tjejer och kvinnor där ute som måste stå ut med skiten!
 
Ta hand om er!


Ps. Jag hade blurrat fotot på kuken men detta blev inte accepterat av FB. Får bli ett annat budskap... =)
 

Aldrig tidigare har jag ätit ostbågar så ofta som nu. Aldrig tidigare har jag bakat mina (fantastiska) kanelbullar så ofta som nu. Frekvensen, mängden och tätheten tyder på något. Jag tror det är tristess. Det kan också bero på oro, likgiltighet, ilska och sorg. En riktigt härlig kombo alltså. Corona och karantän alltså – vilken skit!

När den största oron lade sig bestämde jag mig för att se mitt välmående som mitt jobb vilket resulterade i att jag köpte ett kort på den nya simhallen och började på yoga.

Jag tänker att det finns värre laster att ha än socker och ostbågar, jag är glad över att det inte är heroin!

Jag syr korsstygn och på min nästa tavla ska det stå: Ju mer jag väger desto svårare blir jag att kidnappa! Det kanske inte är ett helt optimalt budskap men det är i alla fall sant.

Jag hörde på radion att småätande har ökat, att fler än mig går och öppnat kylskåpet alldeles för ofta. Det är nog många med mig som gått upp lite under dessa märkliga månader. Jag blir besviken varje gång jag tittar in och inser att det inte helt mirakulöst hoppat in något gott där (!)

Mina bästa vänner är båda två lyckligt gifta och de berättar att deras män gillar när de gått upp lite. De blir mjukare då, mysigare att krama.

Jag lutar mig nu tillbaka, tar mig en tugga till och nynnar nöjt för mig själv: ”Ju mer jag väger desto svårare blir jag att kidnappa!”

 

Det är ju inte klokt, idag den 1 juni är det 20 år sedan jag tog studenten! Hur är det möjligt? Jag är ju typ 20. Jag hittade inget foto från studentdagen men däremot från balen som var några dagar tidigare.

Jag var nog ensam i klassen om att inte jubla av glädje av att skolan var slut. När de andra såg hopp och lek såg jag ansvar och uppoffringar. Jag arbetade redan då två till tre nätter i veckan som crupier på olika nattklubbar i Göteborgs city och jag grät i skolan av trötthet. Jag hade arbetat sedan jag var 16 år och hade mindre fritid än mina klasskompisar.

Några dagar efter studenten började jag ett nytt jobb som personlig assistent åt en funktionsnedsatt kvinna. Hon var lika gammal som min mamma men hon kändes som en kompis och vi hade en riktigt rolig sommar tillsammans. När hon några år senare behövde operera sin andra hand vägrade hon genomföra operationen om inte jag kunde vara hennes assistent igen. Vi har kontakt än i dag och hörs med jämna mellanrum. Åren som personlig assistent, inom hemtjänsten och på olika gruppbostäder var värdefulla för mig. Lönen var kass men jag lärde mig så mycket. Mellan besöken hos de olika brukarna fortsatte jag drömma om att göra lumpen och sedan bli polis.

Under de 20 år som gått har jag gjort massor. Bland annat har jag gjort värnplikten, en mission i Kosovo och en i Afghanistan. Jag har arbetat som hamnarbetare och personlig tränare. Jag har pluggat flera utbildningar och startat företag. Jag har gift mig, skaffat två barn och skilt mig. Jag har skrattat och gråtit, drömt och längtat.
Jag har befunnit mig i en sandstorm i Afghanistan med ett skavande hölster på höften, Jag har masserat svullna fötter på döende människor, jag har kört ångvält i hamnen, jag har vrålat peppande ord till mina klienter på gymmet, jag har övat strid medan svetten rinner längs ryggen, jag har bytt blöjor på sängliggande människor och jag har slitit mitt hår över svåra tentor.

Jag har under dessa 20 år upplevt mycket sorg och mycket glädje. Jag har skrattat och gråtit, skrikit och fnissat. Jag har pressat och utmanat mig. Jag är så oerhört tacksam för allt jag fått med mig, som format mig som människa.

Vågen visar på jobbigt många kilo plus och huden är inte längre lika slät. Det är lätt att slå på sig själv för att man inte längre ser ut som förut men viktuppgång och ringar under ögonen kom snabbt efter barnen och alla vaknätter. Ärret på magen är inte vackert men det var där mina älskade barn kom ut så hur kan man inte tycka om det? Linjerna i mitt ansikte betyder att jag fått leva och det är en ynnest. Jag har lapat sol och jag är tacksam för alla år jag fått, jag hoppas på många fler.

Så många fantastiska vänner jag mött under dessa år! Män och kvinnor som berikat mitt sätt att se på världen och livet. Som varit lärare för mig som jag förhoppningsvis är för någon annan.

Vi är inte här på jorden för att bara glida igenom åren, vi är här för att lära. Även sorg och smärta är en lärdom – om hur bra allt annars är. Man uppskattar inte den smärtfria kroppen men förbannar den kropp som värker. Värk är oftast ett tecken på att själen inte mår bra. Tar man inte tag i det som skaver i själen går det förr eller senare ut i den fysiska kroppen.

Vi är mitt inne i Corona med allt vad det innebär. Idag fick jag bekräftat att jag får utbilda i presentationsteknik under sex dagar till hösten. Det blir bra, allt kommer ordna sig!

Jag har allt, nu väntar jag bara på att bli så där löjligt kär.